Nu tror jag att jag har vänt på dygnet, klockan är 02.10 och jag är inte trött. Sover länge på morgonen också, lite ovanligt. ska försöka att gå och lägga mig snart. Nej, just ja, det gåt inte. jag måste skriva klart skrivuppgiften som jag tjatar om varje dag, men jag fattar ju inte. Skulle fått lite hjälp också, men vart tog den vägen? jadu, vet inte jag. Jag blir så jävla arg.


Åhh, jag är så deppig nu också, jag vet inte varför, jag bara är det. Det är ju det jag inte ska vara. Det är ju snart sommarlov, sommar! Sola, festa, kompisar och bara vara! Vad är felet? Jag har ingen aning. Jag skulle kunna lägga mig och gråta nu och det kommer jag snart göra, för nu lyssnar jag på Kent och då kan tårarna komma. Till vissa låtar.

Alla minnen kommer tillbaka på kvällen/natten, därför kan jag inte sova. De bara kommer, fastän jag inte vill, för jag vet vad som händer. Jag gråter. Man ångrar så mycket som man gjort. "Åhh, varför skulle jag göra så för? Åhh,  jag ångrar mig fruktansvärt!" Man har gjort bort sig så många gånger, hur mycket man än vill ändra på det kommer det inte gå. Det kommer alltid finnas där. Jag har gjort mycket jag vill ändra på, jag skäms. men det kommer aldrig glömmas bort, hur mycket jag än vill. Jag försöker att inte tänka på det, försöker glömma det. Men vissa personer ska alltid dra upp det, dra upp allt som man vill glömma. Hur enkelt är det då? att inte tänka på det? Tänk er själva hur det är at riva upp nått som ni inte velat skulle hänt. Det är inte så kul. Även om man skrattar när andra pratar om det är det fan inte roligt, det är hemskt! Även om det inte syns utanpå känns det på insidan, jävligt mycket också. Jag vet inte vad jag ska göra eller säga när någon "påminner" mig om något. nej, de påminner mig inte, de "skämtar" om det. Det är fan inga roliga skämt. Som sagt vet jag inte vad jag ska säga då utan jag skrattar. Det är för att jag inte vågar öppna mig, jag våar inte säga till att jag blir sårad. För de skulle ändå inte sluta, skulle säkert inte tro på mig ändå. Jag kanske känner så för jag har jävligt svårt att lita på personer, just nu litar jag inte på en enda människa. Det är jobbigt, att ha allt inom sig, men jag är van, det har jag gjort ända sedan jag var liten. Men jag undrar om det finns någon man verkligen kan lita på, finns det det? Finns det någon som inte kommer svika?

Men i alla fall, ville bara säga att det känns, även om jag inte visar det.
en deppig puss.