Det finns ingen jag kan gå till när jag är ledsen, ingen att gå till när jag är arg, glad. När jag är ensam eller bara när jag vill ha sällskap. Det var dig jag gick till, men nu finns du inte mer. Vem ska jag nu gå till? Det finns ingen. Ingen som du. Du var så mycket i mitt liv. En stor del av mig är borta, du är borta. Kvällarna går åt till att ligga och tänka, att lyssna på musik, sorglig musik oftast eftersom tankarna kommer på kvällarna.  Tårarna kommer nästan varje kväll, de bara kommer. Direkt jag tänker på dig, minnen av eller med dig. Ingen var som du, du fanns alltid där.  Jag kom till dig när jag var ledsen eller arg, eller när jag bara ville ha sällskap. Det hjälpte när jag kom till dig, även om du bara satt där och spela kort eller kollade på tv, om du låg i sängen och vilade. Det hjälpte så mycket. Du hjälpte mig. Nu finns du inte mer. Jag saknar dig, jag saknar när vi spelade kort, jag saknar ditt leende, hela dig. Du var så fin. Du är så fin. Det kommer du alltid att vara. Jag vill att du ska komma tillbaka till mig, jag behöver dig. Snälla, kom tillbaks.