Tänkte sova tidigt, men så blev det inte. Kan inte sova nu. tänkte se på one tree hill, men orkar nog inte. Får sitta/ligga och lyssna på deppmusik, för nu är jag deppig och jag vet inte varför. Vet inte vad jag ska göra. Just nu skulle jag bara kunna lägga mig och gråta för ingenting, jo visst är det nånting. det är det alltid. Jag hatar att vara såhär, jag vet inte vad jag ska göra. Jag bara sitter tyst och lyssnar på musik och det kommer några tårar då och då. Jag orkar inget, jag orkar inte träna, jagär inte hungrig. jag bara sitter ner och gör ingenting. Vafan är felet? jag skulle kunna sitta här hela natten och inte göra ett skit. Men jag ska försöka sova, försöka gå upp imorrn och försöka träna. Men vad är det som tar emot? Är det du? Eller är det nån annan? Jag vet inte. Får hoppas att detbara är jag. att det snart går över, så jag hinner med skolan, allt arbete och att dey går bra på dem och på proven och allt. Det kanske är stressen? Som gör mig ledsen. Allt jag måste göra, jag måste skriva, jag måste kunna engelska, till nationella proven, detsamma med matte. Jag kanske grämer mig över det? Jag tror det kan ligga nått i det, men absolut inte bara därför! Det har hänt så jävla mycket omkring mig på senaste tiden. Jag har/är ledsen, men visar det inte alltid. Jag har kvar allt inom mig som egentligen måste ut. Men jag vågar inte säga vad eller hur jag känner till folk. Jag vågar inte säga nått, för tänk vad de ska tror om mig om det är nått fånigt? Tänk om de tycker jag är konstig eller dum? Jag vågar inte släppa in dem för nära. Jag vill så gärna. Men jag kan inte lita på många. Jag har väldigt svårt för det. 

När jag var yngre berättade jag aldrig för någon om jag mådde dåligt, om jag var ledsen eller nått annat. Jag grät när jag kom hem från skolan. Jag ville ju inte gråta i skolan, för då tyckte väl alla att jag var en klen liten dum unge? På senare tid har jag börjat våga mer. Men absolut inte så mycket jag vill! Jag strävar efter att våga säga vad jag tycker, våga vara mig själv! Men det är svårt. Jag sa att allt var bra, men det var det inte. Jag hade träningen, jag fick komma bort från allt. Jag kom på andra tankar då. Det va riktigt skönt.

Många har sagt att jag borde prata med någon om allt jag gått igenom. Visst skulle jag göra det, om jag vågade. Vad ska man säga? Tror det är mycket enklare än vad jag tror, men det är steg ett som jag är rädd för. Att gå och prata, att börja prata. Det är det som jag är rädd för. Jag vill ha hjälp, att få säga mina känslor till någon. Att säga vad jag tycker och om hur jag mår. 




Nu har jag skrivit av mig lite. lättare att skriva än nått annat ibland.